Rasstandard Papillon/Phaléne
· Historia
· Rasstandard
· Avelskommitté
· PRA
Namnet papillon betyder - översatt från franska språket - fjäril. De stora öronen liknas vid fladdrande fjärilsvingar. Bläsens betydelse är emellertid varierande från trakt till trakt, och uppfödare till uppfödare. Helt säkert är att den inte haft någon betydelse vid namngivandet av rasen. Att en fin bläs är ett plus vill nog ingen ifrågasätta ändå.
1896 lär den första papillonen med uppresta öron ha kommit till världen. Enligt forskare Houtart kan det aldrig påvisas om detta berodde på en mutation eller bara ödets nyck. I sådant fall en ovanligt förtjusande nyck tycker väl många! Att det skall bero på inblandning från andra raser anser samma forskare vara uteslutet.
Rasvarianten med uppresta öron blev allt populärare, och 1955 skildes de båda varianterna åt till namnet. Varianten med uppresta öron fick behålla namnet papillon (dagfjäril) medan den hängörade varianten fick namnet phalène (nattfjäril). Emellertid är ursprunget och blodet detsamma, varför det än idag kan födas olika varianter i samma kull. För att försöka styra detta infördes i Belgien parningsförbud 1964 mellan varianterna. För att ge phalènen större chans att göra sig gällande, har den också fått eget CACIB.
På 30-talet var rasen ganska aktivt representerad, trots att den ännu inte blivit registrerad av SKK. Under kriget försvann den i Sverige men återinfördes på 50-talet av Margita Ströberg, kennel Videbacken. Hon mötte papillon under en semesterresa i Italien och blev mycket förtjust. Vid hemkomsten tog hon kontakt med uppfödare i England, och importerade en hanhund och fyra tikar. Dessa fem hundar blev de första som registrerades hos SKK efter andra världskriget.
Många avels- och utställningshundar har även importerats från Belgien, Danmark och Norge. Rasen har genom åren blivit både populär och berömd. Populär för sin skönhet, charm och behag, en glad, sällskaplig och tuff liten kompis, intelligent och läraktig. Berömd här hemma blev den 1963 då den korades till Sveriges första lydnadschampion.
Papillonen är en ras, som utan svårighet försvarat sin plats i täten av dvärghundar - vissa år överst på topplistan. Det går mode även i hundraser, och popularitet kan man ta med en nypa salt. Huvudsaken är att våra duktiga uppfödare inte förtröttas och att vi får in unga energiska krafter som kan ta vid. Vi skall fortsätta att jobba för att den svenska papillonstammen får fortsätta att leva upp till det, långt utanför landets gränser, spridda anseendet som världsbäst!
Standard för Papillon /Phalène (Epagneul nain continental)
Originalstandard: 1990-09-17
FCI-standard: 1998-04-06 (franska och engelska)
SKK:s standardkommitté: 1999-
Ursprungsland/Hemland: Frankrike/Belgien
Användningsområde: Dvärghund/Sällskapshund
FCI-klassifikation: Grupp 9, Sektion 9
Den kontinentala dvärgspanieln (epagneul nain continental) förekommer i två varianter Papillon med stående öron och Phalène med hängande öron. Förutom öronen är rasstandarden identisk för dessa båda rasvarianter.
Papillon har fått sitt namn efter de fjärilsliknande öron som elegant befransade, skall likna en vacker fjärils vingar och betyder just fjäril på franska. Rasen lär dock ursprungligen ha importerats till Frankrike från Spanien. Några av dessa importer gavs som gåva till det franska kungahuset. Från det ögonblicket var rasens lycka gjord. Den lilla nätta hunden blev en trogen följeslagare åt hovets män och kvinnor. Från franska revolutionen hör man talas om att Marie Antoinette hade Papillons. På målningar från dessa tider påträffas den lilla hunden, som var nästan fullständigt lik våra dagars Papillons.
Varianten med hängande öron har getts namnet Phalène, som betyder mätarfjäril på franska.
Rasen är en dvärgspaniel med normal och harmonisk kroppsbyggnad. Den skall ha lång päls och ett måttligt långt nosparti, som skall vara kortare än skallen. Rasen skall ge ett livligt intryck, vara graciös men ändå robust. Den skall ha stolt hållning och ett lätt elegant steg.
Öronen skall i vila vara högt ansatta, klart över ögonlinjen. De skall bäras hängande, men ändå vara helt rörliga. De skall ha vågig päls som kan var mycket lång, vilket ger ett sött utseende.
Öronen skall vara högt ansatta. Ytterörat skall vara öppet och vinklat utåt sidan. Den inre kanten på ytterörat skall bilda en vinkel av ungefär 45 grader mot horisontallinjen. Under inga som helst omständigheter får örat peka rakt uppåt likt ett spetshundsöra. Insidan av örat skall vara täckt av fin päls, som också kan vara vågig och de längsta hårstråna kan nå något utanför öronkanten. Däremot skall utsidan av örat vara täckt av lång päls som bildar behäng och som når väl utanför öronkanten.
Kroppslängden skall överskrida mankhöjden.
Huvudet skall stå i proportion till kroppen och vara förhållandevis lättare och kortare än hos stora och medelstora spaniels.
Skallparti
Skallen skall inte vara alltför rundad varken i profil eller sedd framifrån.
Ibland kan pannfåran skönjas.
Stop
Stopet skall vara förhållandevis väl markerat.
Viktklass under
2,5 kilo
Hos dessa individer är stopet klart markerat utan att någonsin vara djupt.
Viktklass över 2,5
kilo
Hos dessa individer är stopet mindre påtagligt men fortfarande markerat.
Nostryffel
Nostryffeln skall vara liten, svart och rund, men något planare på ovansidan.
Nosparti
Nospartiet skall vara kortare än skallen. Nosryggen skall vara rak. Nospartiet
skall vara finskuret, spetsigt men inte för tunt under ögonen. Det får inte vara
konkavt.
Läppar
Läpparna skall vara väl pigmenterade, tunna och ligga väl an.
Käkar/Tänder
Käkarna skall vara normala och sluta väl an i ett bett, som skall vara tämligen
välutvecklat. Tungan får aldrig vara synlig.
Ögon
Ögonen skall vara ganska stora, väl öppna och mandelformade. De får inte vara
framträdande. De skall vara placerade ganska lågt i ansiktet. De inre ögonvrårna
skall vara i nivå med skärningspunkten mellan skall och nosparti. Ögonen skall
vara mörka och mycket uttrycksfulla. Ögonkanterna skall vara väl pigmenterade.
Öron
Öronen skall vara fina till strukturen men stabila. Vare sig det gäller det
uppstående eller hängande örat skall öronlädren inte vara alltför spetsiga.
Öronen skall vara ansatta ganska långt bak på skallen och tillräckligt långt
ifrån varandra så att den lätt rundade skallformen framträder.
Halsen skall vara av måttlig längd och ha något välvd nacke vid ansättningen mot huvudet.
Överlinjen skall vara varken för kort, för välvd eller svank. Den skall dock ej heller vara plan.
Ländparti
Länden skall vara solid och lätt välvd.
Bröstkorg
Bröstkorgen skall vara bred och ganska djup med väl välvda revben. Bålens
omkrets vid bakersta revbensparet skall vara ungefär lika som mankhöjden.
Underlinjen
Underlinjen skall vara lätt uppdragen.
Svans
Svansen skall vara ganska högt ansatt och ganska lång. Den skall ha en riklig
fana som skall bilda en vacker plym. När hunden är alert skall svansen bäras
lyft i en båge i parallell linje med ryggraden varvid svansspetsen får vidröra
ryggen. Svansen får aldrig vara rullad eller ligga platt på ryggen.
Framställ
Benen skall vara raka, torra och tämligen finlemmade. Rasen skall inte ge ett
högställt intryck. Benen skall vara parallellt ställda.
Skulderbladen
Skulderbladen skall vara välutvecklade och ligga väl an mot bröstkorgen.
Överarm
Överarmarna skall vara av samma längd som underarmarna och normalt vinklade mot
skulderbladet. Det skall ligga väl an mot kroppen.
Handlov
Sedda från sidan skall handlovarna kunna skönjas.
Tassar
Framtassarna skall vara ganska långa, så kallade hartassar. Belastningen på
trampdynorna skall vara jämn. Klorna skall vara starka och helst svarta, men kan
vara ljusare hos hundar med rödbruna eller vita pälsar. Vita klor hos vita
hundar eller hundar med vita ben är inget fel om hunden för övrigt har god
pigmentering. Tårna skall vara starka med härdiga trampdynor. Behåringen mellan
tårna skall nå framför tåspetsen och bilda en tofs.
Hasled
Haslederna skall vara normalt vinklade.
Baktassar
Baktassar som framtassar.
Rörelserna skall vara stolta, fria, lätta och eleganta.
Hårlag
Pälsen, som inte har underull skall vara riklig, glänsande, vågig (inte att
förväxla med lockig). Den skall inte vara mjuk utan ge ett lätt motstånd vid
beröring. Den skall ha en silkig glans. Den vågiga pälsen skall falla slätt
efter kroppens sidor. Hårstråna skall vara fina i strukturen och något böjda
genom sin vågighet. Pälsen liknar de engelska dvärgspanielrasernas, men skiljer
sig helt från pekinesens. Den får aldrig någonsin ha någon likhet med
pälsstrukturen hos spetshundarna.
Pälsen skall vara kort på huvudet, nospartiet, benens framsidor och nedre delen av hasorna. Den skall vara medellång på kroppen. På halsen skall den vara längre och bilda krage och krås. Den skall hänga i vågor på bröstet och bilda fransar på öronen och frambenens baksidor och på lårens baksidor bilda rikliga byxor av mjuk päls. Mellan tårna kan det finnas längre behåring, som får nå framför tåspetsarna under förutsättning att det inte ger tassarna ett tungt intryck utan snarare ger dem ett elegantare utseende genom att förlänga dem. Hundar i god pälskondition kan ha päls som är 7,5 cm lång vid manken och en plym av 15 cm längd på svansen.
Färg
Alla färger är tillåtna på en päls med vit bottenfärg. På kroppen och benen
måste det vita dominera över de färgade partierna. Det vita på huvudet bör helst
bilda en mer eller mindre bred bläs. Vit markering på nedre delen av huvudet är
tillåtet. För alla färgkombinationer gäller att läppar, ögonkanter och särskilt
nostryffeln skall vara helt pigmenterade.
Mankhöjd
Mankhöjden skall vara ungefär 28 cm.
Vikt
Två viktklasser förekommer. Från 2,5 - 4,5 kg för hanar och från 2,5 - 5,0 kg
för tikar. Den andra är vikter under 2,5 kg för hanar och tikar, dock minimivikt
1,5 kg.
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse:
· övervägande vit färg på huvudet
· flat skalle, äppelskalle eller alltför rundad panna som hos de engelska dvärgspanielraserna
· alltför mycket eller lite markerat stop
· nostryffel som inte är svart
· nosparti som är konvext eller urgröpt
· avpigmenterade läppar
· överbett eller speciellt underbett
· ögon som är små, alltför runda, framträdande, ljusa till färgen eller visar vitt när hunden tittar rakt fram
· avblekt pigment på ögonkanterna
· karp- eller svankrygg
· svans som bärs rullad eller vilande på ryggen, eller som bärs hängande utmed lårets sida
· böjda framben
· knöliga mellanhänder
· svagt bakställ
· hjulbenthet
· enkla eller dubbla sporrar på bakbenen är oönskat och anses vara ett skönhetsfel, dessa bör därför avlägsnas
· tassar som är inåt- eller utåtvridna
· klor som inte ligger an mot underlaget
· päls som är gles, mjuk eller urfälld, strittande (dvs utstående från kroppen), ullig päls, underull
Allvarliga fel
halvresta öron med framåttippande spetsar
Diskvalificerande fel
· rosa eller fläckig nostryffel
· överdrivet över- eller underbett då incisiverna inte längre ligger an mot varandra
· tunga som är förlamad eller ständigt synlig
Testiklar
testiklarna måste vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen
Sammanställda av Papillon-Ringen, Stockholm 2000-04-17
Som en anpassning till vår ras har Papillon-Ringen utarbetat följande riktlinjer och rekommendationer för uppfödare av rasen.
Såsom ansvarskännande uppfödare och medlem i Papillon-Ringen har jag att iaktta följande rekommendationer...
1. att behandla och vårda mina
hundar väl i enlighet med beprövad
erfarenhet, och följa SKK:s grundregler för uppfödning av hund samt
Jordbruksverkets bestämmelser (LSFS).
2. att bedriva uppfödning endast med
renrasiga hundar, och vara väl
förtrogen med rasstandarden för Papillon.
3. att bedriva avel endast med
hundar som är registrerade i SKK, eller
erkänd utländsk kennelorganisation.
4. att till avel endast använda
hundar som är såväl fysiskt som psykiskt friska, och i övrigt följa de regler
som gäller beträffande genetiskt betingade defekter. Rasen har från 1994
hälsoprogram avseende PRA, vilket innebär registreringsförbud för PRA-behäftad
papillon samt föräldrar till densamma, samt eventuellt tidigare
producerade avkommor till PRA-hunden.
5. att ID-märkning är obligatorisk enligt SKK:s bestämmelser.
6. att föräldradjuren ska vara knäledskontrollerade u a (utan anmärkning) eller grad 0 och klubben skall informeras om resultatet.
7. att knäledskontroll skall ske efter ett års ålder (palpatoriskt).
8. att föräldradjur skall vara
ögonspeglade u a senast ett år före
parningstillfället. Hund som är ERG-undersökt i Sverige u a
undantages från omlysningsregeln.
9. att undvika ensidig satsning på
ett begränsat antal handjur, så kallad
matadoravel.
10. att bredda avelsbasen inom rasen.
11. att i möjligaste mån försöka att
låta tilltänkta parningstik respektive
hane bli 2 år vid betäckning. Kombineras denna åtgärd med en
förnyad ögonundersökning av avelsdjurens föräldrar vid 4-5 års
ålder förbättras uppfödarnas möjlighet till effektiva avelsåtgärder
radikalt angående bekämpning av PRA.
12. att ej para tik första gången efter 4 års ålder.
13. att ej para tik efter 7 års ålder om inte specifika skäl föreligger.
14. att endast i undantagsfall använda tik i avel mer än en gång per år och att tik som haft två kejsarsnitt tages ur avel.
15. att valp enligt SKK:s grundregler
skall vara minst 8 veckor vid
försäljning, registrerad i SKK, ID-märkt, veterinärbesiktigad,
friskintyg, avmaskad. Skriftliga skötselråd och köpeavtal skrives
enligt SKK:s rekommendationer.
16. att uppfödare bör vara väl medveten
om sitt ansvar gentemot
valpköpare, och att konsumentköplagen och köplagen gäller i
tillämpliga delar vid försäljning av valpar.
17. att uppfödare ej lämnar osanna uppgifter om sin uppfödning.
att uppfödare rekommenderar sina valpköpare att knäleds- kontrollera och ögonspegla sina hundar, samt underrätta klubben om resultatet för att kunna bidra till att bevara rasen sund och frisk.
PRA är förkortning av Progressiv Retinal Atrofi, dvs fortskridande förtvining av näthinnan. Sjukdomen, som finns hos många olika hundraser, är ärftlig och resulterar i att hunden långsamt helt eller delvis tappar synen.
Näthinnan sitter längst bak på insidan av ögat, och innehåller speciella celler som kallas sinnesceller. Dessa celler absorberar ljuset som fokuseras på dem genom ögats lins, och konverterar detta ljus genom en serie av kemiska reaktioner till elektriska nervsignaler.
Nervsignalerna från näthinnan sänds genom synnerven till hjärnan, där de tolkas som bilder. Näthinnans sinnesceller delas in i stavar, som ger förmågan att uppfatta svagt ljus och se i mörker, samt tappar, som möjliggör synförmåga i dagsljus och förmåga att urskilja olika färger.
PRA påverkar vanligen tapparna i första stadiet, och stavarna i senare stadier av sjukdomen. I sjukdomens tidigare stadier, blir den påverkade hunden nattblind. Den tappar förmågan att justera sin synförmåga till dunkelt ljus. Detta märks bl a genom att hunden vid gång i svag belysning stöter i saker och ting, samt att hunden kan börja känna sig otrygg när den är ensam i mörker.
Därefter försämras även hundens synförmåga även i dagsljus. Allteftersom synförmågan försämras, anpassar sig hunden till sitt handikapp förutsatt att omgivningen ej förändras och att den ej ställs inför situationer som kräver bra syn. Samtidigt som försämringen sker blir pupillerna allt mer utvidgade, vilket förorsakar en märkbar glans i hundens ögon samt att linserna i ögonen blir dunkla och ogenomskinliga, vilket resulterar i grå starr (s k katarakt).
Man kan med instrument också se en minskning i diametern och förgreningsmönstret av näthinnans blodkärl, samt en krympning av synnervens huvud. När väl dessa förändringar uppträder hos hunden, finns dock vanligen redan signifikanta tecken på bristande synförmåga.
De flesta hundar med PRA blir så småningom helt eller delvis blinda. Äldre och erfarna hundar med ett välutvecklat minne, hörsel- och luktsinne kan dock i trygg och oföränderlig miljö leva ett gott liv som helt eller delvis blind.
Eftersom drabbade hundar av rasen Papillon ofta utvecklar sjukdomen väldigt långsamt, och är något till åren komna när synen börjar försvinna, märker inte alltid hundägaren att hunden ser dåligt. Man tror att det är åldern som tar ut sin rätt.
PRA är en ärftlig recessiv sjukdom, vilket innebär att båda föräldrarna måste vara antingen anlagsbärare eller sjuka för att sjukdomen skall uppkomma hos avkomman. Likaledes blir, då en sjuk hund har två kopior av den defekta genen, all dess avkomma minst anlagsbärare.
PRA diagnostiseras vanligen genom s k ögonlysning. Ögonlysning innebär att veterinären, efter utvidgning av hundens pupiller med hjälp av ögondroppar, tittar in i ögonen med hjälpa av ett speciellt instrument. Ögonlysning görs endast av särskilt utbildade veterinärer, och när hunden har uppnått minst ett års ålder. En ögonlysning visar endast att hunden ej har PRA för tillfället. Hunden kan mycket väl komma att utveckla PRA senare i livet, eller vara anlagsbärare av sjukdomen utan att själv vara sjuk. Eftersom ett friskhetsintyg avseende PRA endast gäller i ett år, bör en avelshund ögonlysas flera gånger under sitt liv.
Man kan även undersöka ögonen med elektroretinografi, ERG. Detta är en dyrare elektrisk mätning av näthinnefunktionen, som kräver att hunden är nersövd. Ett normalt ERG utesluter med stor sannolikhet att hunden inte har PRA eller kommer få det senare i livet. Det utesluter dock inte att hunden är anlagsbärare av PRA, eller kommer drabbas av framtida katarakter.
Hunden bör vara minst 18 månader vid ERG-undersökningen för att resultatet ska kunna användas i samband med registreringen hos SKK.
Man kan inte behandla PRA. För att begränsa risken för att få en hund som lider av PRA har Svenska Kennelklubben (SKK) på Papillon-Ringens begäran infört ett genetiskt hälsoprogram avseende ögonundersökningar för rasen Papillon. Detta innebär att alla ögonlysningsresultat redan sedan 1994 registreras centralt av SKK. Registrering hos SKK kan ej heller ske för avkomma efter:
· föräldradjur som ej ögonundersökts inom ett år före beteckning,
· föräldradjur med PRA (avelsförbud för hunden själv),
· föräldradjur som tidigare producerat avkomma med PRA (avelsförbud för förälder till PRA-hund),
· föräldradjur som är avkommor till djur med PRA (avelsförbud för PRA-hundens alla tidigare producerade avkommor).
Eftersom sjukdomen är progressiv, dvs utvecklas med tiden, bör man vänta till hundarna i vart fall är i tvåårsåldern innan de går i avel (se Papillon-Ringens Uppfödaretiska rekommendationer under menyval "Avel"). Helst bör denna åtgärd kombineras med en förnyad ögonundersökning av avelsdjurens föräldrar vid 4-5 års ålder. På så vis förbättras uppfödarens möjlighet till effektiva avelsåtgärder radikalt angående bekämpning av PRA.